Krönikor

Varför bokar festivalerna bara män?

thesounds

Av totalt 11 släppta band till Bråvallafestivalen utgörs bara en akt av kvinnor. De tre största banden består av män, det gäller även Peace & Love. Varför får inte kvinnorna ta plats i den svenska line upen? Är det för att männen bestämmer eller är det helt enkelt för att alldeles för få kvinnor sysslar med musik?

Jag ser ständigt upprörda kommentarer i sociala medier från människor som tycker att våra svenska festivaler har en skev könsfördelning i sina line ups. Och visst är det så – startfälten domineras av tunga, manliga band och de få kvinnor som bokas hamnar oftast långt ner på affischerna. Jag tror ju dock inte att festivalerna gör detta med flit. De hade förmodligen gärna bokat 50 procent kvinnor, 50 procent män, och de hade gärna haft en kvinna högst upp på affischen. Men festivalerna bokar det som är hetast just nu, det som kommer sälja biljetter. I de flesta fall handlar det då – av någon anledning – om män.

Men visst finns det kvinnliga superartister. Peace & Love toppade ju till exempel med Rihanna förra året och när Robyn turnerar är hon ett självklart namn högt upp på affischerna. Rockfestivalerna har det dock värre. Hur många kvinnliga rockband kan du räkna upp? För mig tar det i princip stopp efter Paramore, Sahara Hotnights och The Sounds. Bråvalla som satsar på en rockigare festival får därmed problem. De vill boka kvinnliga band men det finns inga kvinnliga band att boka.

Jag tror att vi måste sluta vara så fixerade vid hur många procent kvinnor festivalerna bokar och börja titta på hur verkligheten faktiskt ser ut. Sedan tycker jag inte vi ska sluta efterlysa fler kvinnliga band och jag tycker inte att festivalerna ska sluta leta efter dem. När efterfrågan är tillräckligt stor kommer fler våga chansa.

27 november, 2012

Mannen bakom Coconut Records

coconutrecords

Kommer ni ihåg bandet Phantom Planet som hade en hit med California i TV-serien O.C.? Trummisen och låtskrivaren Jason Schwartzman stod mycket för deras arbete. Efter nästan tio i bandet beslutar han för att lämna för att satsa på en skådespelarkarriär. Därefter har vi kunnat se honom i HBO:s TV-serie ”Bored To Death” där han spelar huvudrollen. Därefter har han även blivit manusförfattare. Men han lade inte musiken åt sidan för det, utan startade senare ett solo-projekt med namnet Coconut Records.

Coconut Records är ett indie-band som Jason startade startade 2006. Genren för tankarna till 60-tals blues kopplat till The Beatles samtidigt som man får en känsla av lite ”hippie-stil”. Musiken består av mycket melodisk gitarr, men det framkommer även inslag av orgel och medryckande trummslag.

2007 släpptes det första albumen Nighttiming från hans egna skivbolag Young Baby Records. Låten ”West Coast” visade sig bli dragplåstret från detta album. Andra lyssningsvärda låtar från Nighttiming är albumets titelspåret ”Nighttiming”, ”Minding My Own Business”, ”It’s Not You It´s Me” och ”Easy Girl”. På skivan medverkar också skådespelerskorna Zooey Deschanel och Kirsten Dunst på sång.

Två år senare kommer andra albumet Davy med samma sound som Nighttiming. Låten ”Microphone” visade sig bli dragplåstret på detta album. Men även här är det många andra lyssningsvärda låtar som ”Any Fun”, ”The Summer”, ”I Am Young” och ”Wires” som visar den där 60-tals känslan.

Under namnet Coconut Records har Jason även komponerat intro-låten till, som jag nämnde innan, HBO:s ”Bored To Death”. Därefter har det varit tyst ett tag för Coconut Records tills i år då han komponerat de instrumentala musikspåren till filmen ”Goats”.

Gillar du 60-tals blues kopplat till The Beatles och samtidigt den där softa lite ”hippie-stilen” så tycker jag du ska kolla in Jason Schwartzmans Coconut Records. Du kommer inte att bli besviken!

Att spara på skivor är som att spara på fotografier, fast bättre.

CDs

Häromdagen hittade jag till min stora förtjusning en samling av gamla utbrända blandskivor. Jag visste att det var skivor som pappa bränt till mig innan jag själv visste hur man gjorde, skivor från min första fest och skivor från tiden då allt handlade om att lyssna på samma musik som killen man var kär i. Ändå hade jag ingen aning om vilken resa jag gav mig in på när jag stoppade in skiva nummer ett i cd-läsaren.

Jag tycker det är oerhört fascinerande hur vi förknippar minnen med låtar. Hur The Kids Aren’t Alright påminner mig om första instrumentet jag spelade, hur Dilemma får mig att tänka på killen jag knappt aldrig träffade men ändå var ihop med för att han var cool och hur SexyBack alltid kommer vara låten jag förknippar med mina första danssteg på en nattklubb.

Att spara på skivor är som att spara på fotografier, fast bättre. Ett fotografi får oss att minnas, men kan aldrig återskapa känslor på samma sätt som musik.  En låt har alltid en särskild betydelse och går alltid går att koppla till en viss känsla eller händelse i livet. Jag är livrädd för att mina listor på Spotify ska försvinna och låter inte ens någon skämta om att radera dem. Musiken är en så pass stor del av våra liv och vi borde vara mer rädd om den än vad vi är. Det är trots allt våra minnen vi slarvar med.

När jag lyssnat igenom alla skivorna började jag fundera över vilka låtar som om 20 år kommer påminna mig om livet jag lever idag. Förmodligen är det inte de mest uppenbara, de som jag älskar att sjunga med i eller de som ligger i listan med den absolut nyaste musiken. Det är låtarna som verkligen betyder något som kommer vara viktiga för mig, och vilka låtar det är kan jag nog inte veta förrän jag hör dem igen om 20 år.

Varför videon till ‘Det snurrar i min skalle’ är mer än bara en video i mängden

Vilken indiefantast har inte dansat till Familjens dunderhit Det snurrar i min skalle? Just det, knappt någon. Inte så konstigt, det är en underbar låt. Något som gör låten ännu bättre är dess fantastiska musikvideo.

Videon fick 2007 en Grammis som bästa svenska video. Fair. Det är en snygg svartvit video där bildsekvenser från något väckelsemöte klippts ihop och synkats med låtens verser. Men det som verkligen gör videon speciell är bildsekvensernas ursprung. Bildsekvenserna är autentiska och mannen som leder mötet heter Målle Lindberg. Mer känd som Zigenarepredikanten var Målle under 1960-talet en av Sveriges mest kända predikanter, verksam inom rörelsen Maranata. Han reste landet runt och helade människor från alla möjliga krämpor, och blev snuskigt rik på kuppen.

Videon är (kanske inte så förvånande) gjord av Pitchfork Media och kan kallas en modern klassiker.

Varför sociala medier är nödvändiga för dagens artister

avicii-640x426

”På mindre än ett år har Avicii slagit igenom på världens alla DJ-scener och genom en ständig dialog med sina fans inspirerar han till ett personligt möte”

Det säger Sung-Kyu Choi på Spotify om housevidundret Avicii som i tisdags vann grammisen ”Årets innovatör” för sitt gedigna arbete med att engagera sina fans via sociala medier. Årets innovatör är en för i år ny grammiskategori instiftad av IFPI tillsammans med Spotify och Telia, och tanken med priset är att uppmärksamma ett band eller en artist som helt enkelt utnyttjat sin närvaro i de sociala medierna väl samt hittat nya, kreativa sätt att bygga relationer till sina fans.

”Årets innovatör” är, enligt mig, ett av de absolut viktigaste priserna som går att vinna. Att kunna hantera sociala medier är en oerhört stor del av artisteriet idag, och kan man inte skapa relationer till sina fans finns man inte. Förr nöjde sig fansen med att läsa om sina favoritband i diverse musikmagasin eller med att få sin favoritskiva signerad. Idag vill vi prata med våra idoler. Vi vill att de svarar oss på Facebook, att de retweetar oss på Twitter, att de lägger upp videohälsningar till oss på Youtube.

Att slå sig in i musikbranschen har alltid varit oerhört tufft och även om det idag på många sätt är enklare är det också hemskt mycket svårare och konkurrensen är stenhård. Förr skickade man demos till skivbolagen och höll tummarna för att de skulle gilla det. Idag måste man börja i andra änden och det handlar snarare om att på egen hand sprida sin musik till publiken och att själv bygga upp ett varumärke. Man måste vara någon redan innan skivbolagen är villiga att blanda sig i. Skivbolagen har inte råd att chansa.

Att utforma strategier för att sprida ryktet om sig själv och sin musik är därmed otroligt viktigt och där är det egentligen bara fantasin som sätter gränser. Walk Off The Earth är ett högaktuellt exempel på ett band som genom sin fantasi i kombination med sociala medier har lyckats nå ut till den stora massan. Att filma och spela in en låt där fem personer sitter och spelar på samma gitarr och sedan sprida den på Youtube låter kanske ganska trivialt, men det visade sig snart vara ett lyckat koncept. Klippet är ett av de mest delade i sociala medier och numera vet de allra flesta vilka Walk Off The Earth är. Ett svenskt exempel är Kesotjejerna, eller Erato som de egentligen kallar sig. En vokalensemble med kesoburkar som instrument låter kanske inte jättesexigt, men nog funkade det alltid. Alex Schulman snappade upp klippet, visade det i sin show och sedan var karusellen igång.

Att kunna påverka och få opinionsbildare, till exempel journalister, bloggare och så vidare, på sin sida är också en viktig del i PR-arbetet. Lyckas man övertyga dem om att det man gör är bra har man fått väldigt mycket gratis. Ett par minuter i Schulman Show eller ett omnämnande på någon av Sveriges stora musikbloggar kan ibland vara allt som behövs för att en hype ska födas.

Det finns sällan något som heter ”tur” eller ”flyt” i musikbranschen idag. Det ligger mycket jobb och slit bakom de flesta musikkarriärer och ingenting är ju färdigt bara för att man lyckats fixa ett skivkontrakt. Att upprätthålla sina relationer och att hela tiden engagera sina fans är minst lika viktigt som vägen dit. Med tanke på hur många det är som vill ta sig in i branschen är risken för att man byts ut stor.

Sociala medier är inte viktiga för dagens band och artister – de är nödvändiga. Nu handlar allt om att vara framåttänkande och att kunna släppa tanken på maximal skivförsäljning. Fokus bör ligga på innovation, kreativitet, relationer, varumärkesbyggande och att hamna högt upp på festivalaffischerna. Aldrig förr har det varit så viktigt för musiker och skivbolag att se möjligheter istället för problem. Avicii såg dem och idag är han grammisvinnare och en av världens största artister inom sin genre.

17 februari, 2012

”Bra innehåll ger bra spridning, men det skapas inte hype förrän det finns en bra strategi”

social-marketing

Hultsfredsfestivalens storhetstid fanns det ingenting som hette konkurrens. Hultsfred var festivalen man skulle åka på och Hultsfred var också den festivalen som hade möjlighet att boka de bästa banden. Åren gick och fler festivaler blommade ut. Sweden Rock tog en stor del av kakan och när Peace & Love kom in i bilden, färska och nytänkande, blev Hultsfred tvungna att dela med sig. Peace & Love växte sig allt starkare och till slut fanns det bara smulor kvar av den där hela kakan Hultsfred en gång ägt. Festivalen gick i konkurs.

Peace & Love visade Sverige att det inte räcker med att boka bra band utan att det även handlar om allt runtomkring. Det grafiska, marknadsföringen, att skapa en hype. Det var festivalen bra på. . Nu är vi inne i ett nytt årtionde där allt plötsligt är ännu svårare och där man måste kombinera bra innehåll med något som ger innehållet bra spridning. Är man inte kreativ, påhittig och duktig på att nå människor finns man inte. Way Out West är ett typexempel på en festival som förstått hur man ska göra, det bevisar de till exempel genom sitt marknadsföringspris förra året. Aldrig förr har en svensk festival satsat så mycket på allt runtomkring bandbokandet. För Way Out West handlar det inte bara om att boka de mest aktuella banden, det handlar också om att få människor att se storheten i dem. Många av Way Out West‘s bokningar har – let’s face it - egentligen inte varit särskilt fenomenala, men festivalen har genom sitt goda rykte och sitt sinne för PR-arbete lyckats få oss att tro det – och det har fungerat. Festivalen har sålt slut på sina biljetter vartenda år och i år kommer det hända snabbare än någonsin.

I och med de sociala medierna har festivalerna alla möjligheter i världen att skapa hype och buzz kring sig själva och sina bokningar, men det räcker inte med att bara finnas där. Det gäller att utnyttja varenda liten millimeter av medierna och att hela tiden tänka nytt. För Way Out West är varje bandsläpp unikt. De gör en grej av det. De släpper band på Spotify, på Instagram genom bildledtrådar, genom nedräkning på hemsidan, genom gissningslekar och så vidare. Way Out West finns överallt och det är inte en slump. Det är en väl utarbetad strategi som jag skulle gissa att riktigt skickliga PR-människor står bakom.

För första gången på säkert 10 år är Hultsfredsfestivalen med på banan igen. Deras PR-strategier slår Peace & Love med hästlängder och jag skulle gissa att Borlänge-festivalen står och stampar av frustration i detta nu. De har ingen aning om hur de ska göra för att bräcka Way Out West, Hultsfredsfestivalen eller lilla Siestafestivalen som till och med dem lyckas skapa bättre hype.

Förr räckte det med att boka bra band. För fem år sedan räckte det med att vara skicklig på Internet, sociala medier och marknadsföring. Idag behöver man kombinera båda delarna. Bra innehåll ger bra spridning, men det skapas inte hype förrän det finns en bra strategi.

Fortsättning följer… 

12 februari, 2012

”Jag önskar att jag fått uppleva att tugga Hubba Bubba i skivaffären nere på hörnet, iklädd skinnjacka och med tuperad lugg”

Jag önskar att jag vore gammal nog att ha upplevt 80-talet. Jag gillar verkligen inte att använda uttrycket ”det var bättre förr”, men låt oss vara helt ärliga: när det kommer till musik, var inte vissa saker lite coolare på den tiden? Var inte musik betydligt viktigare för människor? Musik var inte tillgänglig på samma sätt som den är idag och man hade inte tjugo, trettio favoritband utan snarare kanske ett eller två. Ett eller två band som man brann helhjärtat för och som man stöttade på alla tänkbara sätt. Hur stöttar vi våra favoritband idag? Köper vi deras skivor? Sällan. Går vi på deras konserter? Sällan. Har de tur lägger vi dem i vår Spotify-lista som vi i brist på fantasi och kreativitet döpt till ”Favoriter” och sen är det inte mycket mer med det.

Jag önskar att jag fått uppleva att tugga Hubba Bubba i skivaffären nere på hörnet, iklädd skinnjacka och med tuperad lugg. Jag önskar att jag fått sukta efter en skiva, sparat pengar till den, blivit upp-över-öronen-lycklig av få den i present. Jag önskar att jag hade varit en av dem som startade band under skoltiden. Ett band som sög, givetvis, men som ändå skänkte någon slags känsla av frihet och eufori. Jag önskar att vi hade spelat in våra låtar på kassett och delat ut till skivbolagsgubbar som fortfarande hade en idé för hur man kunde tjäna pengar på att släppa musik.

Idag är det ingen som ger bort cd-skivor och hur mycket jag än älskar att musiken är så lättillgänglig hatar jag det. Alla ska på något sätt vara genuint musikintresserade idag, åtminstone utge sig för att vara det. Men vad innebär det egentligen att vara genuint musikintresserad? Att ha över 1000 låtar i sin ”Favoriter”-lista? Att ha laddat ner Coldplay’s nya skiva innan den ens släppts, det vill säga olagligt?

Musiken är på något sätt inte lika viktig längre, och det gör lite ont i mig.
Tänk om man hade varit ung på 80-talet. Vad häftigt mitt liv hade varit.

6 november, 2011

Prata mindre om väder & mer om musik

”Usch, vad kallt det är idag”, ”Vet du vad det ska bli för väder i helgen?”, ”Om det ändå kunde bli sommar”, ”Blir det inte mörkt väldigt fort nu för tiden?”, ”HERREGUD, vad det blåser”. Varför småpratar vi alltid om väder? Jaja, det är något alla berörs av och som vare sig vi vill eller inte påverkar oss i vardagen.. bla, bla, bla. Men det finns ju så mycket roligare saker att småprata om, som till exempel musik.

Det finns inget jag gillar bättre än när människor på bussen eller tåget frågar mig vad jag lyssnar på eller när man bryter murar genom att komma fram till att man har samma musiksmak. Det är ju så enkelt också, att inleda samtal om musik. Vädersamtalen kommer ju aldrig längre än till den punkt då man konstaterar att ”ja, det är ett jävla skitland vi lever i. Man borde flytta söderut.” Ett musiksamtal kan ju komma hur långt som helst. Vad har du varit på för konserter? Vilka festivaler ska du gå på nästa sommar? Vad tycker du om Jonathan Johanssons  senaste skiva? Vad lyssnade du på när du var yngre? Har du läst den grymma musikbloggen soundtrackofmylife.se? Skämt åsido, men håller ni inte med mig om att det är mycket mer givande att snacka musik med folk man inte känner än att snacka väder?

Genom att prata musik lär vi känna varandra på ett helt annat sätt än vi annars skulle göra. Jag tycker åtminstone att en stor del av vår personlighet genomsyras i vad vi lyssnar på och vad vi gillar för musik. Om du säger att du gillar sommaren mer än vintern vet jag nästan ingenting om dig. Säger du däremot att du var och såg Red Hot Chili Peppers i Globen i oktober och att du brukar lyssna på The Tallest Man on Earth innan du somnar vet jag desto mer och har utefter det möjlighet att reflektera över vad du kan vara för person och ifall du är någon vars umgänge jag skulle trivas i. Så är det i alla fall för mig – musiken är viktig och det är människor som känner likadant jag oftast kommer nära. Inte de som gillar att prata om hur tråkigt det är att det regnar.

2 november, 2011